Skrivet av Martin Zetterbjörk
Svettpärlorna hänger i klasar längs ryggslutet. Hur ska jag kunna segla i Malin och Maries pedagogiska kölvatten utan sänka mig själv? Hade jag varit en vindrickare skulle skrivandet skett tillsammans med ett krus på lördagskvällen för att stilla nerverna; men jag är, när det kommer till dryck, ett barn. Cola Zero slinker ner i hutlösa mängder när jag spelar tv-spel men… tv-spel. Det känns som en spark i venndiagrammet när jag nu, i skrivande stund, kommer på att tv-spel i undervisningen faktiskt är någonting jag kan dela med mig av. Jag börjar från början…
Det var en gång ett land som hette Svenska 2. I landet fanns en stad som hette Litteraturhistoria. För att kunna flytta in i Litteraturhistoria krävdes vissa kunskaper om historia i stort. De unga invånarna, som i viss mån hade blivit tvångsplacerade, kunde en hel del om historia men samtidigt var deras kunskaper som eftersatt infrastruktur på landsbygden: osammanhängande och full av hål. För att råda bot på detta bestämde borgmästaren att de nyinflyttade måste läsa HFT (Historia för tvångsplacerade).
Sagt och gjort; den gode borgmästaren ställde sig på torget och började mässa om feodalism och gotisk arkitektur. Tiden gick och allt eftersom solen färdades över himlavalvet och skuggan från kunskapens träd gled över församlingen märkte han, till sin förvåning, att de stod och gäspade. “Vafalls!? Hur är detta möjligt!?” utbrast han i sitt förut så självsäkra sinne. “Har jag misslyckats med att göra feodalism intressant?”. Först såg han det som en omöjlighet; befängt rent av. Hur kan någon inte vara intresserad av feodalism?
Efter avslutad predikan lunkade han, minst sagt förbryllad, tillbaka till sitt överdådiga kontor och gled ner i den sedelfyllda saccosäcken. När förvåningen väl hade släppt insåg han att någonting måste göras. “Jag kan inte bara sitta och ta emot all denna guld och grannlåt; jag måste prestera också. Saccosäcken kommer inte fylla sig själv. Men hur?!”. Då kom han och tänka på de nyinflyttades tidigare hemvist: Spelvärlden. Han hade läst de skrämmande löpsedlarna om grannlandet och visste mycket väl att dessa var lika befogade nu, som under 80-talets videovåldsdebatt, då massdöd hade drabbat världens tonåringar. Men vad hade han för val? Han måste försöka koppla feodalism och gotisk arkitektur till den plats de kom ifrån. Kosta vad det kosta vill! Ska man göra en paella måste man slå ihjäl lite räkor.
Med hjärtat i halsgropen skred han till verket. En tunnel började grävas mot Spelvärlden. Det var en lång, mörk och mödosam ansträning där han hela tiden famlade efter någonting välbekant att klamra sig fast vid medan han skyfflade fram material, och spelsegment. I sin ensamhet skrek han förtvivlat “Ska detta bli min Hallandsås!?”. Men så, slutligen, bröt spaden igenom tunnelväggen och en ensam pixel började att skina. Framför honom kollapsade det förut så till synes ogenomträngliga. Vyer vidgades. Sinnen öppnades och girigt började han att roffa åt sig av det skimrande stoff som omringade honom men det var mer än han orkade bära. Säcken han hade med sig fylldes på nolltid och han insåg att det han funnit var en aldrig sinande källa. Just då slog det honom att skräck, förtvivlan och hopplöshet var som bortblåst.
Väl hemkommen till Litteraturhistoria började han med förståelse, nyfikenhet och frenesi inleda ett projekt för att sammankoppla de två verkligheterna genom att möjliggöra för skytteltrafik. Nu flockades människor till torget för att se vad nästa lass bar med sig och mitt i den saliga röran stod borgmästaren med ett leende på läpparna. Han pekade på feodalsamhället i Civilzation 6, den gotiska arkitekturen i Bloodborne och i hans nu fridfulla sinne rörde sig bara en fråga “Hur spränger jag hela Hallandsåsen?”.
Jenny Nyström bloggar 